Fick en fråga varför jag gick upp till mina 105kg. Svaret är bland annat att jag kom in i en djup depression m.m. Vill ni läsa på lite extra om detta så klicka HÄR.
Har alltid lidit av depression. Den bryter ut på höst och vår för min del. Men denna gång (nu för 6 årsedan) slog den ut rejält.
Tack vare detta fick jag då antidepressiva tabletter som lyckades få mig ända upp till 105 kilo!
Tro mig, vi försökte prata med läkarna om att byta medicin. Men... jag citerar dem "Vi ändrar aldrig på ett vinnande koncept". Nä hä, men ni byter ut dem mot ett annat, nytt problem!!!??? Kan fortfarande inte riktigt släppa det där ;P
Det är inte så lätt att hantera en depression. Det behöver inte alltid vara nårgot som är fel som många tror. Du bara mår helt... ja... det är smått oförkarligt. Du blir på något sätt helt tom. Du ser inte det positiva i något (inte för att du inte vill utan för att du inte kan). Allt känns tufft och allt & alla är emot dig, du se ingen slut eller ljus i den mörka tunneln.
Nu talar jag bara från eget perspektiv. Men jag är en tjej som alltid velat prestera mitt bästa, alltid velat vinna, velat vara bäst på det jag gör och tar det som ett misslyckande om jag inte får det till.. Kallas även prestationsångest. Detta har bidragit både till mina fördelar och nackdelar. Fördel för att jag alltid lägger ner hela min själ i det jag gör och dem jag bryr mig om. Men nackdel för att man ibland inte känner sig tillräcklig, där av bidrar det till min depression.
MEN (med stora bokstäver), tror det är den som också har hjälpt mig komma dit jag är idag! Jag skulle vilja se mig själv som en stark person, fast jag då och då har mina "svaga dagar" (vem har inte sådana???). Jag vågar, jag klarar av fler saker, jag pushar mig själv fram i livet och om jag tänker efter är jag rätt nöjd. ;)
Tillslut vill jag tillägna detta blogginlägg till den mest fantastiska kvinnan jag känner! Min Mor!
Det finns inte en dag som går utan att jag tänker på min Mamma och tackar henne för att hon funnits/finns där för mig. Det var Du och INGEN annan som fick mig på benen igen. Jag hade inte varit den jag är idag utan dig. TACK Mamma! Jag älskar dig.
Bor numera ca 25 mil ifrån min familj. Nä, det är inte speciellt långt. Men endå blir det inte att man ses så ofta. Saknar ofta värmen från min familj! Det fina vi har tillsammans med glädje, tårar, skratt, lite intriger och massa kärlek m.m. Tur att jag alltid kan bära med mig er i mitt hjärta. För där finns det plats för er alla! <3
Blödig jag blev nu va hehe ;P
 |
| Gammal bild (tror det nästan är 2 år sedan) på Mamma och mig, trötta efter en heldag runt om i Oslo :) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar