lördag 14 augusti 2010

Funderingar på småtimmarna

Sitter och lyssnar på massa bra musik och filosoferar för fullt i min ensamhet.
Asså detta med komplex gör mig lite små galen! Komplex hit komplex dit.
Törr n¨stan säga att "alla har vi dem". Ser ofta och gärna på dokumentärer om människan och deras problem men kroppsliga komplex. För smal, för tjock, för små bröst, för stora, för långa, försmå snorrar, för sora snorrar, för lite hår, för mycket hår, fula fötter, bristningar, blek hy, mörk hy, för stora öron, celuliter... ja ni fattar, jag kan hålla på i evigheter!
Att det ska vara så jäkla svårt att uppskatta sig själv! Skulle inte säga att jag har speciellt många komplex. Men ska sanningen fram så har jag som de flesta andra jag känner, alltid något som man vill förbättra/förändra.
Vad kommer det ifrån? Jo självklar är median en stor bov i detta!
MEN, den största boven är oss själva anser jag. Är det inte fler med mig som då och då har "onda" tankar då man står framför spegeln? Det gör ju inte det hela bättre med allt vi blir inmatade med dagilgen. De flesta tv hallåer, kändisar, modeller, ja ansiktet utåt helt enkelt har utseendet med sig.
Det finns t.o.m statistik på att du "lyckas" bättre i livet om du ser bra/perfekt ut.
Idealet och fixeringen kring detta har gått lite väl långt. Många av dokumentärerna handlar just om valet att ta till kniven av olika orsaker och hur personer som Michael Jackson har "öppnat" dörren för en ny värld av olika kirurgiska ingrepp som nu snart är vardagsmat.
Förr var det mer att gå ner ett par kilo eller byta frisyr som var det som räckte till. Nu är kniven en "bättre", lättare och mer effektiv utväg.
Glöm retuschering av bilder, nu är det retuschering "in real life" som gäller.
Sen är det så mycket som sätter sig fast i hjärnan på oss.
I ett av programen jag såg igår var det en dam som fundera på att göra ett ansiktslyft (bestämde sig dock för att vänta). Men hon betätta att en gång i hennes barndom då hon var ca 10 år gammal, var det en kille som lyft upp henne i luften. Han hade då kommit med komentaren "oj, du var då en tung en". Detta hade jagat henne hela livet och med det medfört nojjam för vikten restan av sitt liv över att bli lyft. Detta var extra jobbit för henne då hon var konståkerska, och var tvungen till att bli lyft då & då. Sjukt! Men den lilla incidenten visar lite hur svaga/mottagliga vi tjejer ofta är.
Fick ett litet skräckscenario idag på jobbet. En man och hans dotter dotter kommer in, han beställer 2 skolebröd till sig själv och 1 till henne. Var på hon fråga om hon också kan få 2 stk. Då trycker han in sitt pekfinger i dotter dotters mage och säger med ett litet hån-flin "nej du, det har du inte gott av. Den magen börjar bli stor" MEN GUD! Vad säger han tänkte jag. För det första var hon INTE stor! Som tjej såg jag med en gång att det satte sig rakt i hjärtat på henne. Den komentaren kommer hon antagligen aldrig att glömma. Gubben hade ju VÄRLDENS ölmage själv! Snabbt som attan sa jag till flickan att hon borde säga likadant tillbaka, och så försökate jag titta mannen rakt in i ögonen.
Nä! Vi borde sträcka på oss mer! Men vi gämför oss för ofta med "ansiktet utåt". Sen har vi vissa män som inte är så speciellt smidiga... och jag antar att vi tjejer/damer är mer känsliga (östrogen) för kritik än män. Att ibland bli gämförd eller gämföra sig med andra är vi bra på, en många gånger inte känna sig tillräcklig. Skärpning karlar!!! Mer komplemanger till alla kvinnor runt er tack! Se er själva i spegeln en gång!
Med detta menar jag inte att jag är emot att man lägger sig under kniven. Inte alls faktiskt. Jag är väl lika påverkad/hjärntvättad som alla andra. Bara så synd att det blivit så lätt och med det fler och fler som väljer den vägen = en ond cirkel. Kan hon "the girl next door"= varför skulle inte jag? Fler som blir "mer perfekta" = fler som får värre/mer komplex. Sen vet jag att man blir behandlad annourlunda om man tex är tjock. Det har jag fått erfara själv. För ca 4årsaden vägde jag 105kg... ja det är sant! ;) Jag var sprudlande glad, mycket tack vare stöd av Mamma då jag plötsligt gick upp så mycket. Men man märker blickar och blir inte behandlad på samma sätt kan jag garantera. Varför? Jag har då inte svaret i alla fal
Vad tycker ni om saken?

Nu tackar jag för mig. Dax att nana kudden ;)
Kramar i massor till er som behöver det mest <3

1 kommentar:

  1. 105 kg, hur kom det sig att du gick upp så mycket? Och hur gjorde du för att gå ner allt igen?? /en som trillade in här och började läsa:)

    SvaraRadera